Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
En dag i maj:
Vad tacksam jag är för min kropp. Den är rörlig, stark och orkar mycket. Jag som trodde jag skulle vakna helt öm efter gårdagens arbete hade knappt någon träningsvärk alls. Av allt kroppsligt arbete under volontärandet är en hel del ganska slitigt och tungt, men det är något befriande med det. Att inte tänka på hur min kropp ser ut, utan istället på vad den klarar av. Tack vare den kan det kanske bli en lantbrukare av mig ändå?
Dagen började i vanlig ordning med morgonkaffe vid köksbordet. Samtidigt kollade vi på skisser för deras visningsträdgård som de ska bygga för att visa hur odling på en liten yta kan se ut. Trädgården ska vara ungefär samma storlek som en villaträdgård.
Att odla i sin egen trädgård ska man inte underskatta, speciellt inte när det handlar om att odla ätbart. Kanske känns det först ovärt när det gäller en så liten yta som i en trädgård – det blir väl ingen stor skörd ändå? Precis det hoppas mina värdar att deras visningsträdgård ska motbevisa. Förutom mängden som kan odlas med hjälp av lite kreativitet, så går det även att få in en stor variation på det som odlas, trots en liten yta.
Rent beredskapsmässigt för samhällets matförsörjning kan alltså trädgårdar bidra med mycket. Tänk bara på den totala ytan av alla Sveriges villaträdgårdar tillsammans, det blir ändå en hel del! Tyvärr kunde jag inte hitta några exakta siffror på hur stor yta det rör sig om, men jag har tidigare hört att det är ungefär som hela Blekinge. Om det stämmer är det ju en enorm yta som just nu är relativt outnyttjad. Dessutom finns det en annan fördel för beredskapen: maten som odlas i trädgårdarna behöver inte transporteras, den växer ju precis där vi bor.
Hittills har mina värdar pratat om att visningsträdgården ska ha ett litet tunnelväxthus, en koja av ihopflätade pilar som gurka eller bönor kan klättra på och flera bäddar i olika former och på olika höjdnivåer. Vi letade efter idéer i en bok som heter Permakultur! Framtiden i din trädgård. Den var verkligen full av fina illustrationer och all möjlig information.
Jag har stött på ordet permakultur några få gånger tidigare, men jag vet knappt vad det är. Kanske är det fler än jag som är obekanta med begreppet?
Paus i brevet för en kort reflektion kring permakultur:
Om ni förväntar er att få en kort och lättbegriplig förklaring nu om vad permakultur är, måste jag tyvärr göra er besvikna. Jag håller fortfarande på att lära mig och tycker det är lite svårt att få grepp om vad det är, än mer att sätta en definition på det. Men det gör det mycket mer spännande tycker jag! Hittills har jag förstått att permakultur har mycket att göra med odling och matförsörjning, men det är långt ifrån allt. Det handlar också om energi, om kretslopp och om naturen. Det handlar om hur vi kan ta hand om våra resurser, på alla nivåer – hemmavid eller i våra samhällssystem.
Systemen vi bygger, oavsett nivå, ska vara långvarigt uthålliga, precis som ekosystemen är. En grundläggande fråga från permakultur-tankesättet som tas upp i boken (samma som i länken ovan) är: ”Hur skapar naturen resilienta ekosystem som förnyar och reparerar sig själva, samtidigt som de producerar ett överflöd av organiskt material och liv?” En grundidé verkar vara att härma naturen och det som permakultur strävar efter är att gynna livet.
I somras fick jag en fråga om skillnaden mellan permakultur och regenerativt lantbruk. Personen som ställde frågan hade bara hört orden, men aldrig riktigt fått någon förklaring på vad de betyder. Då, när jag fick frågan, var jag verkligen inte insatt i permakultur, så den var väldigt svår att svara på. Jag kunde berätta en hel del om regenerativt lantbruk, och det var väl tur, med tanke på att jag ändå både skrivit kandidatuppsats om det och gått kurs under ett års tid. Däremot kunde jag inte säga något om skillnaden mot permakultur. Frågan fick mig att bli nyfiken. Redan innan hade jag bestämt mig för att lära mig mer om permakultur, men nu ville jag också förstå hur det förhåller sig till regenerativt lantbruk.
Det första jag insåg när jag nördade ner mig i permakultur var att det fanns många likheter med regenerativt lantbruk. De båda kommer ur samma problemformuleringar: vårt sätt att producera mat är varken bra för människa eller natur, vi tar inte hand om vare sig ekosystem eller resurser, våra sätt att använda energi är otillräckliga och kan förbättras och så vidare.
I boken Permakultur! hittade jag vad författarna kallar för tre gyllene regler som all permakultur följer.
Tre gyllene regler som all permakultur följer:
1. ”Visa alltid omsorg om planeten jorden – vi har trots allt bara en planet att tillgå.”
2. ”Visa alltid omsorg om människorna på jorden – utan andra människor går vi under!”
3. ”Återför alla typer av överskott av det du gör till planeten jorden eller till människorna på jorden – och då menas allt: sopor, fallfrukt, tipsvinster etc.”
Jag tycker reglerna tyder på att permakultur vill ha en framtid som tar hänsyn till både människor och planeten – precis som regenerativt lantbruk. Det ena är inte viktigare än det andra, utan omsorgen om de båda hör ihop.
Ännu en likhet jag hittade var det holistiska synsättet: det viktiga är helheter och system, snarare än uppstyckade detaljer. Det samma gäller inom Holistic Management – vilket vi kan förstå av namnet – som är ett beslutsramverk inom regenerativt lantbruk.
Den finaste likheten mellan permakultur och regenerativt lantbruk är utan tvekan den om att vi har ansvar för jorden. Att vi måste se till att inte förstöra planeten, utan lämna den i gott skick till de kommande generationerna. Att vi som människor har förmågan att ta hand om jorden genom systemen vi bygger, eller genom förvaltandet av våra platser och verksamheter. Att var och en av oss faktiskt kan ta hand om jorden, eftersom ”du kan alltid välja att samarbeta med ekosystemen”, som författarna har valt att uttrycka det i början av permakulturboken.
De skillnader jag hittade handlar snarare om tillvägagångssätten och verktygen. Medan regenerativt lantbruk använder sig av betesplaner och holistic management för att planera, så använder sig permakultur av zoner och mönster. För att samarbeta med livet nere i matjorden, använder sig regenerativt lantbruk ofta av betesdjur och permakultur ofta av polykulturell odling (motsatsen till monokulturell, då det bara finns en sorts gröda) och olika typer av kompostering. Fast i och för sig så sker polykulturell odling i vallarna hos de regenerativa lantbrukarna, så det kanske snarare är en likhet än en skillnad? Dessutom nämns holistiskt planerat bete i boken Permakultur! . Författarna menar att det är en användbar metod för betesdjur i ett permakulturellt system.
Kanske är permakultur en del av regenerativt lantbruk och regenerativt lantbruk en del av permakultur? Kanske är det ett fall av ”kärt barn har många namn”? Eller är det snarare så att den stora skillnaden mellan dem är språklig? Jag har märkt att orden och sätten att uttrycka sig kring idéerna och det praktiska skiljer sig åt en del.
Ja, det återstår helt klart en del frågor! Jag kommer definitivt återkomma till permakultur här på bloggen. Fortsättning följer…
Tillbaka till visningsträdgården igen:
I boken hittade vi en illustration på en bädd formad som en blomma. Den var så häftig! Vi kom fram till att en sån måste ju bara finnas i visningsträdgården! Vi gick ut till området jämte huset där trädgården ska anläggas. Det var ganska svårt att föreställa sig hur stor den blomformade bädden blir i verkligheten, så vi började mäta ut och markera för att få en bättre uppfattning.
Utifrån planen de ritat över området fortsatte vi sedan att mäta ut var tunnelväxthuset ska stå. Först av allt ska det grävas för grunden, så det var viktigt att det blev rakt. Jag fick snabbrepetera mattekunskaperna när vi skulle räkna ut hypotenusan för att få till en rektangel med 90 graders hörn. Tänk hur nöjda mina mattelärare skulle vara nu om de visste: ”Jaha, där ser du! Du har faktiskt nytta av att kunna räkna ut hypotenusan ute i det riktiga livet.” Jaja, ni hade rätt. Inte trodde väl jag att jag skulle planera för tunnelväxthus när jag satt och gnällde på mattelektionerna.
Efter växthusmätning och frukost blev det dags att flytta grisar. De har bara några stycken som går ute i skogen där de ganska nyligen tagit ner en del träd. Tanken är att de ska få tillgång till en yta i taget för att bearbeta marken. Alla djur har sina sätt att påverka marken och just grisar är experter på att böka runt i jorden. På så sätt kan grisarna bereda jorden för ny plantering eller för att så in nya fröer. Det är precis det som är tanken i det här fallet.
Och vilken skillnad det var på marken där de hade varit och inte! De är verkligen effektiva markberedare som ni kan se på bilderna. Den tydliga linjen är där staketet har varit. Vid första anblick kan marken nästan se lite förstörd ut, men nu när grisarna flyttar därifrån får den chans att återhämta sig. När de har vänt upp och ner på jorden har de rört runt i fröbanken som finns vilande i marken, därför kan fröerna få en chans att gro som de inte hade innan. Förhoppningen är alltså att grisarnas påverkan ska stimulera marken och öka mängden växtlighet i längden.
Själva flytten var lite trixig, för det var första grisflytten även för mina värdar. Först började vi med att bygga den nya hagen, sen var det dags att se till att grisarna kom in i den också. Det var lite svårt att få över alla på samma gång. De har en stor respekt för tråden, så de vill inte gärna gå nära där de vet att den har varit. Till sist lyfte vi hela tråden så de kunde gå under den och lockade dem till andra sidan med lite färskt gräs. Efter det plockade vi ner stolpen och tråden från den gamla hagen för att påbörja bygget med ännu en ny hage längre ner. Det fungerar på samma sätt som när vi flyttar korna, bara lite annan utrustning. Deras hus och vattenbehållare är också flyttbara, så de drog vi också över till den nya hagen. Tillsist gjorde vi ett litet gyttjebad till dem också! Jag fick lära mig att grisar inte kan svettas. Därför rullar de sig i lera för att svalka sig.
Juste! Minns ni när jag skrev att jag hoppades att jag skulle få testa att odla svamp under sommaren? Det fick jag idag!
Kanske har ni inte hört om det innan, att det går att odla svamp. All svamp går inte att odla, inga kantareller tyvärr, men flera olika sorters matsvamp. Det finns lite olika sätt att göra det på. Sättet som vi valt var att odla i stockar. Jag började med att borra flera hål i varje stock. Sen hade de köpt träpluggar med mycel på som jag petade in i hålen och täckte över med bivax. Om det går som det ska kommer det växa svamp där i stockarna sen. Visst är det häftigt? Tydligen kan det ta ett eller två år innan fruktkropparna växer fram, så jag får ju inte se när det händer. Tänk om jag kunde ha några svampstockar hemma hos mig, det hade varit något det!
Så känner jag med mycket av det som dem har här: vill ha, vill ha, vill ha! Det är lätt att nästan bli lite avundsjuk på de jag volontärar hos. På att de har djur, gårdar och tunnelväxthus, eller att de kan plocka sina egna ägg och odla sin egen svamp.
Samtidigt är det skönt att få vara hos någon annan och uppleva allt innan jag måste ta hand om allt själv. Att slippa ha främsta ansvaret, slippa se allt som väntar på att bli gjort och pockar på ens uppmärksamhet och slippa behöva ta beslut om allt hela tiden. Nu behöver jag inte ta ansvar för allt, men får ändå vara bland alla djur och njuta av lantlivet! Jag får testa på, fundera, komma med idéer och hjälpa till. Det är fint på något sätt. Så istället för att bara längta till dagen då jag har allt själv, har jag bestämt mig för att njuta av nuet.
Lämna ett svar