Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
I slutet av juli, på hemresan:
Jag ser hur det norrländska landskapet flyter förbi utanför tågfönstret. Höga tallar blandat med björk, tät ungskog, vattendrag och ibland något skogstjärn. Landskapet går från tät skog till mer öppet, böljande, så snart vatten kommer fram mellan träden. Det är vackert här, otroligt vackert faktiskt.
Hemåt igen då. Det känns lite sorgligt. Skönt att komma hem också såklart, men jag kan inte säga att jag saknar stan med alla hus, bilar, asfalt och för lite träd, växter och djur. Jag vet redan nu att jag kommer sakna att ha naturen så nära inpå. Att känna mig liksom omgiven av den, av allt kvitter från fåglarna, det mjuka gräset mot fötterna, doften av lind och blommor, landskapet liggandes som en vacker tavla att beskåda. Ja, till och med surret från insekterna kommer jag på något sätt att sakna. Det har varit så mycket liv omkring mig i sommar, i alla dess former. Det kommer också bli lite ensamt och tomt att inte ha några djur att ta hand om. Hur ska jag nu lyckas dra mig upp ur sängen på morgonen?
Jag kommer också sakna alla samtal: Om hur det är att ha grönbeteshöns, vad kunderna ger för respons vid försäljning, hur vi skulle kunna bygga upp system som gör det lättare för lantbrukare, vad som är bra mat, om mikrolivet i jorden, vilka växter korna äter först och vilka de lämnar kvar, hur det var första gången de skulle lämna djur till slakt och andra historier som de varit med om under årens gång sen de kom till sin plats. Tänk va många frågor jag ställt i sommar. Om jag hade fått en tia för varje skulle jag vara rik nu. Istället har jag blivit rik på kunskap från alla bra svar jag fått och alla relationer som byggts upp.
Dagen efter, hemma i min trädgård igen:
Det är faktiskt en mysig sak med att komma hem: att jag får pyssla om min egen odling igen. Idag var det dags att ta tag i kaoset i min trädgård. Jag har haft lite hjälp med vattningen i trädgården (tack till min fina familj och vänner!). Däremot har den inte fått så mycket omvårdnad och fix för det ville jag inte att de andra skulle behöva göra. Så nu när jag kom hem hade det växt helt galet mycket!
Bondbönorna var upp till brösthöjd, med de långa gröna skidorna hängandes överallt längs stjälkarna. Alla tomater hade skjutit iväg tjuvskott hejvilt och hade en triljard blommor på sig, men ännu fanns bara några få gröna små tomater. Den ena vitlökssorten låg gulnad på backen och den andra hade börjat vika sig, men blasten var fortfarande grön. Persiljan hade blivit helt begraven av överväxt rucola som gått i blom och fått små illgröna skidor med frön inuti. Potatisen hade tagit rejält med stryk. Alla blad och en del av blasten var helt uppätna av mördarsniglarna. Bondbönorna som jag hade satt som kompisplanta till potatisen var helt borta.
Och så krassen… jisses! Jag hade köpt slingerkrasse som jag visste skulle bli typ 2 meter. De skulle få klättra på pinnarna jag satt upp. Den andra sorten var en buskkrasse, som skulle bli typ 30-40 cm hög. Vad bra det gick med det, haha! Båda sorter hade skjutit ut stänglar åt alla håll, allt från en halvmeter långa till nästan två. Det såg ut som att de krypit ur pallkragen och så sakta men säkert fortsatt sin erövring av resten av trädgården.
Som tur var kom mamma till undsättning för att hjälpa mig reda ut kaoset. Skönt att få hjälp, men också så mysigt sätt att umgås. Vi började med att reda ut tomatsituationen. Förra året var jag väldigt noga med att tjuva, inte ett enda skott fick någon chans. Resultatet blev ypperligt välskötta och ordentliga tomatplantor, som ändå gav en relativt bra skörd, men oj så rangliga de var. Sköra i stjälkarna på något sätt. Men nu, när de fått klara sig bäst de kunde hade stjälkarna växt sig tjocka och de orkade bära upp sig själva. Pinnarna jag satt ut som stöd var mest i vägen. Båda sorterna är trots allt busktomater och jag läste att de inte behöver tjuvas, de ska ju bli just buskar. Så i år testade jag det. Fast några grenar åkte faktiskt av, lite måste jag ändå prioritera. Annars producerar plantan bara nya skott och tonvis med blommor. För inte vet väl den att det om sisådär två månader kommer bli kallt och då blir det ingen mer tillväxt. Nej, dags att fokusera på att producera lite mogna tomater nu istället!
Sen var det vitlökens tur. Det var min egen vitlök som var redo att skördas. Ja alltså, för två år sedan köpte jag Germidor sättvitlök, förra året skördade jag den och valde ut de två finaste och allra största vitlökarna till ny, egen sättvitlök. Så spännande och häftigt! Tanken är ju att de ska anpassa sig till just min plats och de förutsättningarna som finns just här. Än så länge måste jag säga att det är ett lyckat projekt, för de var stora nästan allihop! Alla 18 hade kommit upp. Så vi la dem för att torka inomhus i en gallerlåda som jag har kvar från en ikea garderob. Luftigt och torrt läste jag att det ska vara, så blasten kan torka helt. De andra två sorterna av vitlök Flavor och Clédor får stå lite till, så att några fler blad på blasten blir gula.
Vi plockade även av bondbönorna. Tyvärr var en del ätna på. De huvudmisstänkta är tvestjärtarna, en av dem tog jag på bar gärning. Vi fick ändå till en del skörd. Planen är att göra guacamole, fast utan avokado. Bondbönor är fint gröna och härligt smöriga i smaken så jag har fått höra att de ska vara ett väldigt gott alternativ till avokado.
Näst på tur stod potatisen. Tre hinkar med Alouette och en med Almonda. Egentligen kanske de inte ska skördas ännu, men jag var tveksam till om det skulle finnas någon potatis överhuvudtaget. Nästintill alla blad var dessutom borta, uppätna. Så vi drog upp den lilla blasten som var kvar och började gräva i jorden.
Först hittade jag en litenliten knort. Sen en till och en till. Ajdå, tänkte jag, det här är nog vad det blir. Men sen! En fin röd, mycket större potatis. Jag kunde inte hjälpa att tjoa till, glad som ett litet barn. Sen ivrigt grävde jag vidare i jorden, nu med mycket mer entusiasm. Det blev faktiskt en hel del tillslut, kanske till fem kok eller så. Jag är så nöjd! Och förundrad över hur de kunde klara att växa trots sniglarna.
Det blev en fin liten skördekorg tillslut. Jag testade även att äta krassen, både blommorna och bladen. Först var det en lite söt smak och sen började det nästan brinna på tungan, superpepprigt! Vem hade kunnat ana det om den nätta blomman? Fast den ser ju i och för sig nästan ut som om den brinner, med sina starkt lysande gul-orangea och djuporangea blomblad. Otroligt vackra, och goda, om ni frågar mig!
Lämna ett svar