Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
En dag i juli:
Idag har varit dagen med mest ”nej, men det kan jag väl inte! Eller jo, det kunde jag visst!” Inte kan väl jag packa kyckling, både hel och inälvor. Jo det kunde jag visst, utan att tycka det var äckligt och till och med så snabbt att jag var till hjälp så vi kunde bli klara i god tid. Inte kan väl jag backa fyrhjuling med släp. Eller jo det gick ju bra, visst det tog några försök, men sen stod ju släpet på plats igen och inget hade jag krockat in i! Inte kan väl jag klättra upp på en stege och sätta upp ett plasttak. Jo det kunde jag ju, jag är bra på att hålla balansen och nu är taket uppe så att det inte spöregnar på den som står vid avlivningen utanför slakteriet.
Alltså lärdomen idag, förutom de olika sakerna jag redan nämnt då, är väl att jag inte ska tro så lite om mig själv hela tiden. Istället tro att jag kan. Lite mer som Pippi Långstrump: ”Det har jag aldrig testat innan, så det är jag säkert bra på!” Det är det som är så bra med den här sommaren, att jag får testa vad jag går för och växa lite i mig själv. Bygga upp självförtroendet helt enkelt.
Det hjälper ju också oerhört när de människor som är runt en, som ska lära en, är så bra människor. Snälla, rättframma, visar tydligt, låter mig försöka själv – utan att lägga sig i mina först lite tafatta försök. De visar att de vågar lita på mig och ger mig ansvar, eftersom de tror på mig och att jag ska greja det som de ger mig i uppgift. Och gör jag inte det, så är det bara gör om gör rätt, inget mer med det. Det handlar ju om tillit helt enkelt, som jag skrev i förra inlägget.
Det är också ett enormt ansvar som volontär att förvalta tilliten. Inte för att den är så skör, men för att det är en ynnest att få ett sådant ansvar. Att bli betrodd med skötsel av djur eller användandet av verktyg. Det krävs ibland mod också för att våga använda tilliten för att utvecklas. Våga ta risker, våga misslyckas, våga göra fel.
Vissa saker kan vi inte lära oss om vi inte får testa på dem själva. Men då krävs det att vi får möjlighet att testa och sen att vi faktiskt tar chansen. Som jag gjorde när jag klev in i hytten på lastmaskinen och sen körde iväg. Eller tidigare i somras när jag fick passa gårdens djur själv. Eller när jag fick ansvara för avlivningsstationen under en av slaktomgångarna. Visst är det tufft, läskigt, lätt att tvivla på sig själv. Därför krävs det också tillit åt andra hållet. Att du som volontär litar på att din värd ska hjälpa dig om något går snett eller ta ansvar om något händer. Att de har din rygg helt enkelt.
Idag var också dagen då jag vaknade av alla svalor som flög omkring utanför mitt fönster och sjöng. Som om de hade en liten musikal med dansuppvisning i luften för att fira att ännu en ny dag var här.
Det var dagen då jag badade i älven, inte bara en, utan två gånger. Helt underbart skönt var det i det svala vattnet – ja, jag menar svalt och inte kallt – efter allt svettigt arbete. Jag låg där och flöt under klarblå himmel, omgiven av skogen omkring mig.
Det var också dagen då jag och mina värdar avslutade kvällen med att äta glass ihop medan de berättade om några av de många utmaningar som de varit med om sen de startade sin verksamhet här. Men också om hur de övervunnit dem, lyckats hålla ihop genom dem och lärt sig att ha kul när de arbetar.
Lämna ett svar