Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
En sen eftermiddag i juni, på slutet av arbetsdagen:
– Du får köra den där hem om du vill. Motorn är igång! ropar min värd och pekar bort mot den traktorliknande lastmaskinen.
Hem?! tänker jag, det är ju jättelångt! Och de djupa dikena på sidorna av den smala vägen är ganska avskräckande de med. Egentligen är det inte alls långt, max någon kilometer. Bara att det känns ofantligt långt just nu. Jag fick en snabblektion av maskinen på gårdsplanen tidigare och fick testköra den. Då insåg jag att jag hade svårt att fatta hur den svänger. Den hänger liksom ihop i två delar, så framdelen där man lastar svåger utifrån bakdelen där hytten är. Dessutom svänger den tvärtemot hur ratten vrids. Så hur sjutton gör man ens för att få den att gå rakt?!
– Ska JAG? svarar jag chockat, efter att tankarna rusat igenom mitt huvud.
– Kan jag det? fortsätter jag sedan att fråga.
– Ja, du får det, svarar min värd.
Pulsen går upp. Ska jag väga? Men jo! När kommer jag få chans att köra en maskin igen? Bäst att passa på!
– Okej. Då gör jag det! ropar jag tillbaka och går med raska steg mot hytten innan jag hinner ångra mig.
Jag försöker minnas vart allt sitter och så… dags att gasa. Det tar ett tag innan jag får kläm på det. Jag kör lite sicksack, som en orm som krälar sig fram genom gräset. Tur att jag började mitt på fältet, här finns det åtminstone svängrum och det dröjer innan fältet tar slut. Än finns det tid att fatta innan jag ska ta den svåra svängen ut på vägen. Fast det tar inte alls lång tid innan jag kör rakt och sedan tar svängen utan problem. Jag kör hela vägen hem utan att dyka ner i dikena och parkerar igen på gårdplanen.
Det var erfarenheter som denna som fick mig att reflektera över tilliten som krävs för att ha en volontär eller praktikant hos sig. Du som värd ska våga lita på att personen tar ansvar. Anförtro dem med maskiner och verktyg. Låta dem ta hand om dina djur. Självklart sker en del misstag, så det krävs säkert en hel del tålamod också. Att lyckas hålla lugnet och förklara på ett pedagogiskt sätt. Ta sig tiden att lära ut de kunskaper och färdigheter som saknas.
Det som jag uppskattade väldigt mycket med alla mina värdar var att de lät mig prova mig fram, undersöka själv och göra utan att de la sig i för mycket. Aldrig var det någon som ryckte saker ur händerna på mig för att visa hur det skulle gå till, hur tafatt jag än var emellanåt. De kom gärna med råd om jag bad om dem och hjälpte mig om det behövdes, men genom att inte direkt korrigera visade de mig igen att de litade på mig. De hade tillit till att jag förr eller senare skulle lista ut det. Det smittade av sig, så tillslut litade jag på det jag med.
Självklart är det också lite läskigt att vara volontärvärd. Olyckor sker så lätt. De kan bli allvarliga när djur eller stora maskiner är inblandade. Ibland finns det nog en del rädsla också? Men det gäller nog att lyckas övervinna den, om det finns någon. Att istället ha en tro på en annan persons förmåga, även när personen knappt tror på den själv. Det var det jag kände när min värd sa ”du får det”, om att köra maskinen. Jag blev betrodd, han litade på mig, även fast jag var osäker på min egen förmåga. Ibland måste någon annan tro på dig innan du kan tro på dig själv. Det är väl så vi kan hjälpa varandra att bygga självförtroende i en lärandeprocess?
Lämna ett svar