Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
En kväll i slutet av juli:
Muuuuuu!! Hör vi tvärsöver gården rätt som det är. Sen igen: MUUU! Det är faktiskt sjukt va högt de kan låta. Vi fattar snabbt att nu är något lite galet, för såhär mycket brukar de inte låta och inte så nära. Tyvärr kan vi inte se nerifrån gården om de är inne i sin hage eller inte.
Vi har precis kommit upp från ett kvällsdopp i älven, så kläderna slänger vi på oss ovanpå baddräkten och så byter vi badtofflor mot stövlar. Vi hoppar på fyrhjulingen och åker upp mot hagen. När vi kommer närmare ser vi att de står på fel sida om tråden. Alla utom tre är alltså utanför hagen. Jahaja, då var det bara att försöka valla in dem då.
Såklart visade det sig vara lättare sagt än gjort. Vi börjar med att åka och hämta några stängselpinnar och en trådrulle. Planen är att göra en liten minifålla precis intill hagen, så att vi kan samla in rymlingarna utan att släppa ut de tre som faktiskt är kvar i hagen. Flocken vill ju vara tillsammans, så risken finns att när vi öppnar upp tråden in till hagen så går de tre ut istället för att resten går in. Om de är i fållan kommer de i alla fall ingenstans.
Såklart får vi in alla utom en i fållan. Snövit. Hon är inte det mista sugen på att komma in, utan vill hellre strosa runt ett tag till. Jag kan ändå förstå henne. Det är en vacker kväll. En såndär riktig sommarkväll, som inte kommer så ofta. Klarblå himmel, vindstilla och solen som sakta går ner över talltopparna. De sista solstrålarna kastar ett gyllene ljus på hela landskapet. På det lila hav runtom oss i gräset av alla rödklöverblommor och några få tistlar här och där. Här och där tittar även rölleka fram mellan timotej och några mer gräs jag inte kan namnen på ännu. Det surrar fortfarande av humlorna som är flitiga besökare på klöverblommorna. I luften kryllar det av flygande smådjur, vilket får mig att ångra mitt val av byxor, som just nu inte är långa byxor, utan shorts. Jag kan ändå förstå Snövit, att hon vill vara kvar här. För det vill nästan jag med. Bara stå stilla en stund och ta in den fina kvällen.
Tillslut börjar vi båda ändå gå bortåt mot fållan igen. Jag får traska på ganska fort för att hålla jämna steg med henne så att hon inte helt plötsligt byter riktning. Jag har en stängselstolpe som förlängning på min egen arm för att valla in henne i fållan. Hon är lite skeptisk först, verkar överväga om det inte är roligare utanför hagen ändå. De andra i flocken börjar ropa på henne inifrån hagen: ”Kom nudå!”. Hon tvekar lite och försöker smita om mig flera gånger, men sen äntligen så ger hon med sig och verkar tänka: ”jaja, jag går väl in då, ni får som ni vill”. Vi skrattar lite nöjt, för det gick ju ändå bra. Pulsen går ändå upp lite när korna rymmer. Vi vill ju inte att de ska vara på fel ställe, eller komma ut på vägen.
Lite ledsen var jag, att jag inte fick med kameran, men min värd fick i alla fall en fin bild på oss, Snövit och jag.
Sen är det ju faktiskt så, att en sånhär sommarkväll går inte att fånga på bild, knappt ens på film. Den måste tas in med så många sinnen som det bara går. Se alla färger bland gräset och det fina ljuset. Känna de lena stråna som borstar mot benen och den ljumna värmen från kvällens sista strålar. Höra det svaga surret och kvittrandet i luften. Andas in doften av sommar – som inte går att beskriva med ord, men jag tror ni vet vilken jag menar.
Lämna ett svar