Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
Igår började vi med att bygga vinterhage. Med andra ord permanentstängsel av stora, långa trästolpar som skulle ner i jorden, djupt, ungefär en meter kanske. Så då fick jag testa att borra med jordborr. Jisses va jobbigt det var! Ett tag där var jag säker på att armarna skulle gå av.
Vi hade en ganska stor borr på för att få ner en stor hörnstolpe. För er som inte sett en jordborr innan, för det hade inte jag, så är det som en ganska stor motor med handtag på sidorna och under den sitter den stora borren som skär ner i jorden. Motorn hålls igång genom en gas som måste hållas ner medan man kör. Det finns både enmans- och tvåmansborr. Den vi använde till hörnstolpen var tvåmansborr, vilket nog var tur. Det går nämligen inte bara att borra, utan emellanåt måste borren dras upp för att få upp jorden i hålet. Det är den jobbiga biten, speciellt när man är kort som mig, musklerna fick liksom kompensera för det jag saknade i längd. Inte konstigt att armarna började strejka mot slutet.
Nog för att jag är stark och har god fysik, men det här var på en annan nivå. Det var verkligen svinjobbigt. Men nu var det ändå fint väder, behagligt ute och det var ett hål vi skulle göra – resten gjorde min värd med en mindre, lättare enmansborr. Mina värdar berättade för mig att när de först byggde permanentstängslet var det måååånga fler hål som behövdes göras. Dessutom stod de i usregn och med lera upp till knäna. Tyvärr är det samma stängsel som vi nu håller på att göra om, eftersom de gamla stolparna blivit lösa för att marken rör sig så av tjälen på vintrarna.
Jag försökte föreställa mig själv hur det skulle vara att göra de stora hålen tio gånger på raken, som de gjorde, och är fullt övertygad om att det skulle sluta med att jag satte mig på backen och bara grina. Men det gjorde inte dem.
– Hur i självaste ni klarade det?! frågar jag samtidigt som jag försöker hämta andan och få pulsen att återgå till normal hastighet.
– Det vet jag faktiskt inte, säger de båda medan de kollar på varandra och skrattar. Sen skakar de lite på huvudet och flinar på ett sätt som bara kan tyda på att de återupplever minnet som de nog gjort sitt bästa för att förtränga.
– Det var rätt jobbigt faktiskt, fortsätter en av dem och så skrattar de igen. Sen förklarar dem att det inte riktigt fanns något annat alternativ än att få det gjort, eftersom de hade bestämt sig för att göra det här. Att ha en gård och ha kossor, även på vintern. Då är det bara att göra det. Tillslut konstaterar dem att det nog är så att när en dröm blir tillräcklig stark, då är det inte mycket som kan få en att sluta, att ge upp.
Jag tror det finns ytterligare en faktor som är med i förklaringen till hur de orkar: attityden. Kanske är det något de numera tar för givet, för att det är så självklart för dem och därför är det inte deras första svar. Men jag har sett det. De vet att antingen kan något vara jättejobbigt och jättetråkigt eller så kan det vara jättejobbigt, men också jättekul. Jag är övertygad om att det är så dem lyckas.
När vi hade vår andra paus i borrandet, kände jag att nu orkar jag inte mer, jag tror inte ens att mina armar klarar av att hålla i borren. Då det först envisheten som tog vid, den har jag nämligen gott om. Jag klarade lite till, men det som gjorde att jag verkligen kom in i andra andningen var när vi i ren frustration började skrika för att peppa upp oss.
– Kom igen nudå!!! TA I! UPP! ropade min värd till mig från andra sidan maskinen. Jag vet inte hur han klarade att få till ord mitt i allt. Det kunde inte jag, så det enda han fick till svar var ett vrål som jag sällan hört komma från mig själv. Asså, vi snackar ett sånt som kommer djupt nerifrån maggropen, eller kanske till och med från några vikingaförfädrar, om jag nu har några sånna. Så ja, för att klara det sista vrålade vi som två grottmän varje gång vi skulle lyfta upp den tunga borren. Skitknäppt, verkligen, men det funka! Och kul blev det. När vi var klara så gick det inte att hålla sig längre och vi brast ut i gapskratt. Visst var kroppen helt slut, knappt så att jag kunde stå, men det var ändå inte så farligt. Helt plötsligt kändes arbetet liksom överkomligt. Vem hade kunnat tro att det kunde vara så kul att borra med jordborr?
Tror inte att ni kan förstå hur otroligt skönt det var med doppet i älven efteråt, trots avsaknaden av sol. På nåt sätt är det nästan ännu vackrare när det är lite mulet, eller vad säger ni?
Lämna ett svar