En morgon i början av juli:
Jag ställer mig med ryggen lutad mot barken som är fläckvis täckt av lavar. Jag tittar upp mot grenarna som sträcker sig långt ut och högt upp mot himlen. Solen värmer mina armar och mitt ansikte. Den står fortfarande lågt och ännu når strålarna in under den väldiga trädkronan, men bara knappt. Jag sluter ögonen och bara lyssnar. Lyssnar på surrandet som pågår uppe i kronan. Det hörs så fort jag bara går förbi snabbt, men nu, när jag stannar upp för att faktiskt lyssna på det, är det nästan öronbedövande. Nästan som att man tror att hela trädet snart lyfter och flyger iväg, som min värd brukar säga. Det är de små, men många och flitiga bina som flyger runt där uppe bland lindblommorna. Det är helt klart en av deras favoriter den här tiden på året.
När jag stått där en stund med slutna ögon, är det inte längre bara surrandet jag hör. Jag hör kvitter och sånger från minst två olika fåglar, kanske tre, men jag kan inte säga vilka. Hönsen kurrar lite vid sidan om mig. Sedan kommer ett försiktigt men stadigt ökande muuuuu från Sara, kon som står i hagen en bit där ifrån. Hon måste undra vad jag gör när jag står där lutad mot trädet, med slutna ögon och ler. Kanske frågar hon, precis som tjuren Ferdinands mamma, lite bekymrat om jag verkligen ska stå där borta ensam, istället för att komma och prata med henne och kalvarna.
Men just nu trivs jag så bra här, under min lind och bara lyssnar på bina.
(Sätt på ljudet så får ni höra surret!)