Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
Ännu en dag i juni:
Nu förstår jag varför tuppar fungerade som väckarklockor förr. Oj vad ovant det ljudet var för mig. Jag vaknade full i skratt första gången vid klockan 6 eller 7. Nu är jag verkligen mitt i gårdslivet på riktigt! Vi fick lite sovmorgon i alla fall och gick inte upp förrän närmare 8. Sen tog vi en kaffe ute i solen och läste varsin bok som vår värd hade plockat fram åt oss. Jag dök rakt ner i Skogsträdgårdsboken och Kimberly högg tag i Nötodlarens handbok. De är två riktigt tunga pjäser, helt smockfulla med kunskap! Det blir nog ett sommarprojekt att läsa mer i dem.
Efter frukost bar det av mot nästa destination på vår resa. Vilket ställe vi kom till! De har över 100 hektar mark, plus lite mer som de arrenderar (hyr av en annan markägare) och mer djur än på gårdarna jag varit tidigare. De har flera grupper med kor, höns, en flock får och några grisar.
Vi började med lite kaffe och fika ute i deras trädgård. Det bjöds på en sockerkaka som de bakat på sina egna grönbetesägg. Kakan har en helt underbar gul färg, som kommer från äggen. Just i grönbetesägg är gulan otroligt gul, nästan orange. Färgen beror på att hönsen hela tiden flyttar till nytt gräs som de äter, tillsammans med insekter, larver och annat gott som de letar fram. Precis som andra höns äter de spannmål och foder också, men det är skillnad på ett grönbetesägg och andra ägg. Testa vet jag, så får ni se själva! En varning är dock att ni kanske inte kommer vilja sluta med grönbetesäggen när ni väl börjat. Många som testat, inklusive jag själv, tycker nämligen att även smaken är mycket godare. Jag tror den goda smaken beror på en kombination av hönsens varierade kost och att vi som äter dem kan göra det med gott samvete, eftersom vi vet att de får gå ute och ha det bra.
Även på denna gård är det kalvningsäsong. När gjorde kossekoll kollade vi inte bara att de hade vatten och verkade må bra, utan det gällde också att räkna in alla kalvar och kolla efter nya. Vi räknade dock bara till fyra kalvar när det skulle vara fem. Vi räknade igen, gick in i hagen och kollade om de stod mellan korna, men fick det fortfarande bara till fyra. Pulsen började stiga. Hade det hänt något? Vi började kolla längs med stängslet, längre bort i hagen. Korna verkade inte vara stressade. Det borde vara lugnt, eller hur? Vi gick fler vändor och en sväng upp i skogsbrynet, ifall den lyckats komma under stängseltråden. Tillslut ropade Kimberly ”Här!”. Den låg alldeles stilla i det höga gräset längst bort i hagen. Som tur var skuttade den upp och bort till flocken när vi kom närmare. Äntligen kunde vi pusta ut, den mådde bra!
Efter kalväventyret åkte vi bort till hösen. De bor i ett flyttbart hus som kallas äggmobil. Den stod mitt ute på fältet med ett så kallat flexinät runtom, som är ett flyttbart staket som går att vika ihop. Vi fick vara med och plocka ägg och ge hönsen deras lunch! Hönsen värper ett ägg per dag, från det att de är fullvuxna. De flesta lägger tidigt på morgonen och därför är det viktig att tömma under dagen. Annars blir det för många ägg i rännan och hönsen kommer åt att picka hål på dem.
Det finns lite olika modeller på äggmobiler. De som jag har sett är hemmabyggen ovanpå ett husvagnschassi. Då är det lätt att koppla på äggmobilen på en traktor eller fyrhjuling när den ska flyttas. Genom att bygga äggmobilerna själva kan lantbrukarna spara pengar samtidigt som de kan anpassa dem utifrån hur de vill kunna jobba med dem sen. Den vi plockade ifrån idag hade till exempel ett litet krypin för äggrännorna och den som plockar slipper bli blöt eller blöta ner äggen de dagar som regnet öser ner. Inuti mobilen finns det sittpinnar som går längs med taket (se vänster bild) med plats för alla hönor att sova på och det finns också flera värpreden längs med väggarna.
Här är äggen vi plockade! Vi plockade och la i ett flak i taget, sen bär vi lådan in till packeriet där de ska putsas innan de säljs.
Efter att hönorna fått sin lunch var det dags för vår. När vi hade ätit åkte vi en bit bort till ett arrende för att fixa stängsling. Vet ni vad? Jag fick åka traktor dit! Det var första gången för mig och absolut en check på sommarens bucketlist, väldigt kul! Det kändes att vi satt väldigt högt upp och jag tycker det verkar svårt att köra. För mitt otränade öga ser det ut som en miljard olika spakar, knappar och växlar. Sjukt förvirrande och lite skrämmande. Det blir en utmaning att lära sig köra, men absolut att jag vill lära mig!
Sen var det dags för stängsling. Hur knäppt är det egentligen att känna sig lycklig av att få stängsla en hage? Jätte! Tänker ni som gjort det några gånger, men tänk då på att vi slapp det hårda och slitiga delen av jobbet med att sätta ner stolp. Jag kände mig faktiskt lycklig när jag gick runt där i hagen och drog tråd. Jo, jag fattar också att ni som stängslat massor och läser det här nu tänker: ”Ha! Vänta du bara. Tills du gått runt där i timmar. Släpat stolp, slagit ner dem i marken, en efter en, sen borrat i isolatorer i varenda en och dragit tråd två gånger om. Slitit och kämpat tills hela kroppen värker. Då är det inte så jävla roligt längre!” Så kanske det är. Kanske tänker jag med så till slut. Det är verkligen ett hårt jobb. Det säger jag inte emot.
Men samtidigt var det skönt att få jobba så med kroppen, att verkligen få använda den och känna tacksamhet över att ha en kropp som klarar hårt arbete. Det var fint att få gå runt där i det midjehöga gräset, omgiven av blommor av alla dess slag. Mångfalden på just de där markerna var verkligen slående, även för ett så otränat biologiskt öga som mitt. Det var fint att känna solen mot huden, höra fåglarnas kutter och småprata lite med varandra medan vi jobbade.
Det var väl just det med: Att vi var fler. Det var mycket roligare än om någon av oss skulle gjort det ensam, men framförallt var det mycket mer effektivt att kunna hjälpas åt. Både med tanke på tiden det tog och arbetsbördan som det var. Istället för att traska varv efter varv med de olika trådarna, gick vi efter varandra. De som var först borrade i isolatorerna (hållarna för tråden) i stolpen, sen gick den andra med den översta tråden och den sista av oss med den undre. Tänk bara hur många färre steg det blev per person.
Jag var också tacksam för att jag var med pappa och fiskade när jag var liten. Vänta va? tänker ni nu, vad har fiska med stängsling att göra? Jo, när vi var ute med båten fick jag lära mig knopar. De flesta har jag glömt, men efter lite tänkande fick jag faktiskt till en råbandsknop! Det var begagnad tråd vi använde och ibland fick vi kapa av en skadad bit eller byta rulle när den tog slut. Då kom en råbandsknop väl till pass. Skönt att man inte är helt rookie för en gångs skull! Tack pappa.
Senare samma kväll:
Nu väntar vi på att göra hönsflytt. Hönsen måste gå in innan vi kan flytta äggmobilen och de går inte in innan det är mörkt. Enda gången det är en nackdel att vi nu är i den ljusare tiden på året. Kanske går de inte in förrän klockan elva ikväll? Vi får se hur det går. Jag återkommer med rapport imorgon, nu ska vi kolla film medan vi väntar. Hoppas vi inte hinner somna…
Morgonen efter:
Vet ni hur snabba hönor är? Visste ni att de kan finta en riktigt bra? Det fick vi veta igår när vi skulle fånga in de sista som vägrade gå in och lägga sig. Vi fick fånga dem med hov. Ja, ni läste rätt, en sån man använder till fisk i vanliga fall. Så nu har jag fångat höns med hov till klockan halv två på natten.
När vi hade fångat en höna lyfte vi upp den ur hoven. Jag har aldrig hållit i en höna innan. De ser faktiskt lite läskiga ut på nära håll, med sina långa klor och vassa näbbar. Men de var faktisk mjuka och blev lugna så fort vi tog upp dem i famnen. Det gällde att antingen använda båda händerna eller ha armen om dem och bära dem intill kroppen, så att de inte flaxade med vingarna. Sen hängde de mest med, var stilla och verkade lita på mig. Och nej, de far inte illa av hoven. Jag trodde det först, så i början var jag lite försiktig och rädd, men de verkade helt obrydda efteråt.
När hönorna äntligen var inne i äggmobilen och vi stängt igen dörrarna, kopplade vi på traktorn. Vi samlade ihop näten runt om, rullade ihop dem och tog med dem. Sen åkte vi en ganska bra bit med äggmobilen efter traktorn. Fältet den stått på ska snart skördas och bli balar till vintern. Gräset där är högt nu, upp till höften ungefär, och har växt helt utan konstgödsel. Istället har det några år gått höns och får där på rotationsbete – de har fått tillgång till en bit mark i taget och sedan har marken fått vila när de flyttas vidare. Det enda gödseln kommer alltså från djuren.
Gräset var så högt att hönsen försvann i det och knappt hittade maten som strötts ut på marken. Därför får de nu istället gå där korna har gått några dagar tidigare. Hönsen följer efter korna, kan man säga. Gräset där korna gått är delvis betat, delvis nertrampat och det finns massa komockor. I dem dyker det snart upp fluglarver och andra insekter som hönorna kan äta av. Samtidigt sprider de ut komockorna när de pickar och sprätter runt i dem.
Det som är praktiskt med att ha korna och hönsen på samma ställe var att vi kunde göra kossekoll samtidigt som vi gav hönsen deras frukost. När vi kollade till korna fick jag en kompis där, en kokompis alltså. De är ju alltid så nyfikna! Tittar på en, bedömer och ser ut att undra: Ska jag våga mig fram eller inte? Idag vågade den sig fram. Nosade mig försiktigt på handen, men sen, kom den sträva, stora tungan ut! Den känns ganska konstigt mot handen faktiskt. Men också mysigt på något sätt. Jag tänkte på vad vi pratat om i kursen en gång, om hur mycket mikrober det finns i ko-saliv. Jag tänkte också på hur många det är som aldrig får stå i en kohage och känna en kotunga mot sin hand. Så lyckligt lottad jag är.
Lämna ett svar