Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Under sommaren var jag på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men förhoppningsvis kommer det andra tillfällen i framtiden då ni får veta mer. Hursomhelst, så var jag på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot att jag hjälpte till med arbetet på gården. Förutom att volontärandet var ett riktigt bra sätt att resa, var det också ett tillfälle att få lära mig nya saker. Jag fick äntligen chans att få testa det som vi lärt oss teoretiskt i kursen på ett mer praktiskt sätt. För att få lite kött på benen helt enkelt. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
Ännu en dag i maj:
Nu är det säsong för kalvning, åtminstone för de jag är hos nu. Jag har förstått att det här med kalvning ser olika ut beroende på vilken typ av lantbruk det handlar om. I regenerativa sammanhang är det vanligt att ha en kalvning per år som sker på våren. Kalvningen sker ute så det får inte vara för tidigt på våren när det är för kallt och det är bäst om gräset har kommit igång att växa ordentligt. Tyvärr har det ännu inte kommit någon kalv under tiden jag varit här, så jag håller tummarna för idag. Det är nämligen dags för koflytt igen!
Efter frukost passade jag på att kolla in betesplanen som var uppsatt på vardagsrumsväggen. Vid första anblick ser den rätt förvirrande ut, nästan lite skrämmande komplicerad med siffror överallt, ett stort rutnät, flera olika kolumner och massa sträck i olika färger. (Tyvärr glömde jag såklart fota, men googla ”Holistic planned grazing chart” om ni vill få en bild av hur det kan se ut). Jag hade aldrig hört talas om betesplanering innan jag gick kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola, men där fick vi möjlighet att i detalj studera betesplaner och lära oss läsa och fylla i dem.
Paus i brevet för en kort förklaring av holistiskt planerat bete…
Men vänta här nu, vad är ens betesplanering, eller holistiskt planerat bete som det också kallas? Jag tror det är bäst att förklara lite kortfattat, så ni hänger med på vad det är och varför djuren flyttas hela tiden.
Syftet med holistiskt planerat bete är att djuren ska vara på rätt plats, vid rätt tid och med rätt beteende. Det hela handlar om att efterlikna relationen mellan rovdjur och bytesdjur som finns i naturen, där stora flockar med bytesdjur konstant befinner sig i rörelse till följd av att rovdjuren jagar dem till nya platser. Genom holistiskt planerat bete blir det istället lantbrukaren som tar rovdjurets roll och flyttar djuren så att markerna och växterna kan få vila och sedan återhämta sig. På så sätt kan ekosystemen vara i balans. Det är som en vetenskap i sig och det finns massor av resurser för den som vill nörda ner sig, youtube-klipp, böcker och instagramkonton från gårdar som jobbar med det.
Holistiskt planerat bete är en av flera delar av det som kallas Holistic Management, vilket är beslutsramverket som ofta används inom regenerativt lantbruk och som är utvecklat av Allan Savory och Savory institute. Ramverket har som syfte att hjälpa lantbrukare ta bättre och mer informerade beslut för att kunna skapa en balans mellan sociala, ekologiska och ekonomiska faktorer. Samtidigt ska ramverket också vara en guide för lantbrukarna, så att deras verksamheter följer den riktning som de själva vill att deras liv ska ha.
Oroa er inte om ni inte kan greppa det än. Det tar ett tag att förstå Holistic Management till fullo. Jag kommer återkomma till det många gånger, eftersom det är en så stor del av regenerativt lantbruk. Vi gick igenom hela ramverket på Bäckedalskursen, men mitt intresse för det började när jag skrev om det i min kandidatuppsats. Det har varit spännande att lära mig om teorierna som ligger bakom ramverket och få studera de olika delarna, men nu känns det ännu mer spännande att få se hur det används i praktiken!
Om ni ändå känner att ni inte kan stilla nyfikenheten och vill läsa mer om Holisitc Management och holistiskt planerat bete redan nu, så kan ni läsa på Savorys hemsida. Eller varför inte på Regenerativt Sveriges hemsida om ni hellre läser på svenska.
Okej, tillbaka till kohagen igen…
Under kursen på Bäckedal har vi gått igenom det här med betesplaner i detalj och jag har fått vara med när min kurskamrater gjorde sina. Så även om jag förstår teorin, är det något annat att rent praktiskt utföra flyttarna ute på betesmarkerna utifrån planen som är gjord på papper. Det hjälpte verkligen att få se betesmarkerna, de olika skifterna, på riktigt, och sedan kunna tänka tillbaka på schemat när vi flyttar korna. Helt plötsligt blev det mer som ett handfast schema, en plan och inte bara massa kladd på ett papper. Visserligen en plan som kanske kommer behöva ändras en del, men ändå en plan, något att gå efter.
Det är förresten sjukt mycket logistiktänk kring det här med att flytta kor. Eller rättare sagt, det är det när man är nybörjare. För de som är vana verkar det mesta vara självklart och gå per automatik. Det är ändå en hel del att tänka på: Hur ska fållorna dras för att nästa flytt ska bli så smidig som möjligt? Vart ska öppningen till nästa fålla vara? Är rullen åt rätt håll nu? Hur ska de få fortsatt tillgång till vatten, skugga och skydd? Vilka stolpar ska vara kvar, vilka ska vi ta upp? Vart kommer elen ifrån nu och är den tillräckligt stark?
När det väl var dags att bygga den nya fållan kände jag mig ännu mer som en nybörjare. Det var lite lättare sagt än gjort. Jag tappade stolpen, hade svårt att hålla rullen bra och att sen dessutom gå samtidigt var mer än vad min koordinationsförmåga klarade av. Jaja, till mitt försvar så fick jag en svår bit. Nära ett dike med massa grenar som stack ut och var i vägen för tråden. Dessutom råkade såklart tråden jag höll i komma i kontakt med den som strömmen var i. Och innan jag fattade var strömmen kom ifrån… jösses fick nog tre eller fyra stötar. Ändå nöjd över att jag gjort min första fålla! Nästan helt själv i alla fall, jag fick lite hjälp på den krångligaste biten.
Det gäller verkligen att våga vara nybörjare för att lära sig det här med betesplanering och att flytta kor känner jag. Att låta sig själv göra fel och våga testa, för det är då vi lär oss. Inte tänka att ”Jag borde förstå mer från början” eller ” Jag borde vara bättre på det här”. Det går ganska fort ändå att lära och det bästa är att lita på kroppen, ge den tid att få in de nya rörelserna och inte döma sig själv.
När vi ändå var ute passade vi på att gå en sväng runt på betesmarkerna. Vi kolla hur det växer, vad som växer och vi jämför skillnaderna mellan där korna har gått och inte. Hela grejen med betesplaneringen och koflyttarna är att vi vill påverka landskapet, och i längden ekosystemen.
För att veta hur den påverkan ser ut och om den är positiv eller negativ, krävs det observation. Att få göra en sådan observation med någon som dessutom är väldigt kunnig inom biologi är verkligen ett privilegium. Undra hur många gånger idag jag pekat ner mot olika växter och frågat ”Vad är det här för något?” eller ”Vad betyder det att den växer här?”.
När jag får höra lantbrukarens egna observationer blir det ännu mer frågor: ”Vad betyder det då?”, ”Hur kan det bli så?” eller ”Vad tänker du att du ska göra åt det?”. Ja hjälp, jag har verkligen varit som en nyfiken unge, så vetgirig och frågvis. Det är nog för att jag har en stark känsla av att jag inte kan tyda landskapet eller förstå det. Jag känner framförallt inte växterna tillräckligt väl. Jag kan inte deras namn, vad de har för egenskaper och jag kan inte skilja de olika gräsen åt. Så det ska bli ändring på det! Att kunna läsa landskapet och förstå det är trots allt en förutsättning för att vara en del av det.
Nog om koflyttar och betesplaner för nu. Jag har gjort en grej idag för första gången: haft på mig en biodlardräkt och flyttat bikupor. Jag kände mig verkligen som en astronaut i den där dräkten, men den var ändå förvånansvärt smidig. När vi hade fått på oss dräkterna åkte vi för att köpa två bisamhällen av en man en bit härifrån. Det var verkligen fascinerade att höra två biodlare prata med varann. Det var som ett helt annat språk! Jag förstod knappt någonting och kunde bara försöka gissa mig till vad allt betydde. De pratade om skattlåda, att bina rövar, drönare och om att odla drottning. Även det är verkligen en hel vetskap för sig insåg jag när vi pratade mer på vägen hem.
Lite senare på dagen var det på med biodlardräkten igen, för nu behövde vi fixa lite mer med kuporna. Vi skulle flytta över ramarna från en kupa till en annan och samtidigt leta efter drottningarna i de två bisamhällena. Det var lite pirrigt. Kommer jag bli stucken? Få panik över att det är massa som flyger runt mig och på mig? Men allt gick bra. Det var bara att vara lugn och göra saker försiktigt.
Jag fick lära mig vilka ramar i kupan som var fyllda med yngel och vilka av de yngel som kommer bli drönare. Drönare är hanarna som har i uppgift att para sig med drottningen. De är lite större än arbetsbina, som är honor. Arbetsbina har flera olika uppgifter, till exempel så städar de kupan, tar hand om yngel, samlar pollen och gör honung.
Jag fick också se ramarna som istället var fyllda med pollen och de som var fyllda med honung. Ramarna med honung vägde en del kan jag säga. Från att nästan inte väga någonting alls kan ramen väga nästan två kilo när den är full. Det var fascinerade att se bina i kuporna. De var så många på ett ställe. Som om de många individerna egentligen bara var en enda stor organism. Jag hoppas verkligen att det kommer fler tillfällen med biodling i sommar!
Vet ni vilken fin avslutning på vistelsen det blev då? Det var på kvällens kossekoll. Jag höll tummarna och tror ni inte att det låg en liten nyfödd kalv där i gräset? Fy tusan vilken söt liten sak, en liten tjurkalv. Mamman var snäll och lugn när kalven skulle öronmärkas. Jag fick till och med klappa den. Så len den var och fortfarande lite fuktig i pälsen efter att mamman slickat rent den. Det var en häftig känsla inombords, att få se den ställa sig upp emellanåt, stappla fram på vingliga ben och sen till och med skutta lite. Ett nytt liv. Helt plötsligt liggandes i gräset. Att få se hur mamman rörde sig och lät, det var nästan att det gick att se hennes förundran och stolthet. Hennes första kalv.
Lämna ett svar